Speglarna mot framtiden

På sista tiden har jag försökt lansera tanken på att virtualisera delar av vår pedagoriska verksamhet. De flesta invändningar bygger på dåliga erfarenheter med olika typer av tekniska system. Som approach skulle man kunna likna förhållningssättet vid att tapetsera framtiden med speglar.

Det man i stället borde göra är att se framtiden som ett komplext collage av möjligheter. Framtids-collaget måste byggas varsamt genom att införa rätt möjligheter vid rätt tidpunkt och på ett sätt som sätt som optimerar kvaliteten på verksamheten. De verksamhetsoptimerande möjligheterna kan förstås, i detta fall, vara digitala. Men de kan också vara semi-digitala, eller helt analoga.

Poängen är att det förefaller oklokt att projicera sina misslyckanden på framtiden. Det är ett okreativt sätt att använda sig av av ofta dyrköpta erfarenheter.

Varumärkesminimalism

Varumärkesminimalism är en metod för att fokusera uppmärksamheten i vårt tids brusiga tillvaro. Varumärkesminimalismen handlar om att koppla sig till ett varumärke som man har erfarenhet av och gillar. Syftet är att kunna släppa den uppsjö av varumärken som man tvingas välja mellan varje gång man gör ett inköp. Om man märker att Levis jeans modell 505 är optimala för de flesta vardagssituationer, då kanske man helt enkelt ska sluta köpa jeans av andra märken och modeller. Många tycker säkert att det är fanatiskt eller bara skittråkigt. Men det innebär att man kan ägna en större uppmärksamhet på något som man sätter större värde på.

Motsatsen mot varumärkesminimalism är att man baserar köpet på stundens ingivelse, vilket oftast leder till att man tvingas bära ett par jeans som kanske såg snygga ut men som sitter lite sisådär – och sen kanske de inte var så snygga vid närmare eftertanke… Man köper nya för att se om man har bättre lycka med näsa par ovs.

Resonemanget handlar om vem som kontrollerar situationen. Varumärkesminimalism är en metod där konsumenten åtminstone kan dela den kontrollerande makten med producenten. Kanske. Det är åtminstånde lättare för mig som konsument att få en känsla av kontroll.

Varumärkesminimalism är förstås rena katastrofen för den ekonomiska tillväxten i och med att den leder till att man har en produkt tills den blir sliten eller går sönder. Men varumärkesminimalism är troligtvis bra för miljön – om man inte väljer att koppla sig till ett bilmärke som Hummer förstås (jag vill inte länka till Hummer, för länkning är reklam).

Meriteringsinflationen inom forskningen

Jag hör ständigt nya hårresande historier om hur mängden vetenskapliga meritpoäng accelererar i forskningssystemet. Det är alltså inte de vetenskapliga resultaten som ökar, utan antalet personer som är kopplade till resultaten. Vissa forskare står som medförfattare på många hundra vetenskapliga artiklar per år, utan att de överhuvudtaget har en aning om vilka resultat de står för. Det blir tex uppenbart i samband med upptäckten av forskningsfusk. I längden urholkar detta peer reveiw-systemet i och med att meritering och kontroll är blandas ihop. Detta leder med största säkerhet till sämre forskning., både på grund av att kvaliteten på många forskningsresultat minskar inom viktiga områden som medicin, och att det skapas en snedfördelning av forskningsresurserna. Inom ämnen där man skriver arktiklar i mindre grupper eller ensamna går det givetvis inte producera särskilt många kvalitativa artiklar om året – särskilt som de flesta av dessa undervisar större delen av tiden.

Lösningen är förstås att medförfattarskapets meritering ska vara direkt propotioneligt till arbetsinsatsen, inte för att man har haft en idé någon gång i tiden, eller att man ansluter sig till inofficiella meriteringskarteller, eller att man bara vill vara vänlig och ge bort meriteringspoäng i julklapp.

Jag vet att “man” försöker komma åt detta från vissa håll, men tillåt mig tvivla på utgången av försöket.

Bo Kaspers Orkester – New Orleans (2010)

Bo Kaspers Orkester 2010 New Orleans - Album CoverDet finns en typ av musik som knappast är en genre eller en stil utan bara en slags varm källa någonstans i min själ (vad en själ nu är tänkt att betyda). Det är en musik som normalt har långsam takt, men inte alltid. Om det inte är instrumentalt så har sångaren alltid en utpräglad röst som det är i prinicp omöjligt att ta fel på. Ofta hamnar musiken i den kategori som brukar kallas singer-songwriter, men en rad olika kategorier och genrer finns representerade. Jag kan nämna artister och kompositörer som Leonard Cohen, Sophie Zelmani, Lars Winnerbäck, Jan Garbarek (typ Twelve Moons), Tinariwen, Van Morrisson, Bob Dylan, Lars Gullin, Norah Jones, Lisa Ekdahl, Händel, Vivaldi och Dire Straits.

Och nu börjar jag undra om jag inte borde ha upptäckt Bo Kaspers Orkester som en del av den gruppen artister som värmer upp den mjuka källan av musikaliska svängningar inom mig. Om det håller i längden så är det en märklig samling de tillhör och jag har ingen aning om vad de har gemensamt. Kanske är det bara jag.

Televisionen skulle kunna definieras som en fönsterbaserad manual över mänskliga och omänskliga parningsritualer.

Tyvärr, världen snurrar inte runt din axel

Tyngden i naturens vågskål

Visst är vi människor, men i första hand är vi kategoriserade som produktion- och konsumtionsenheter, numera? Vi lever i ett tillväxtrus och har reducerat oss själva produktions- och konsumtionsenheter. Visst kan man snitsa till det och kalla oss prodsumerenheter eller något liknade tidsenligt, men det förändrar inte det faktum att vi väger tungt i naturens vågskål.

Kan människor bryta sig ut ur kategorin produktions- och konsumtionsenheter? Svar: ja. Kan människan bryta sig ut ur kategorin produktions- och konsumtionsenheter? Svar: hehe… :(

Norrlands rödhet

Lyssnade på Påskens avsnitt av Godmorgon Världen i P1 om Norrlands rödhet. Kände igen mig. Sitter nog i generna. Hälften är lappgener. Föddes i ett rött, luggslitet laptäcke som skiftat i färg genom åren, men jag känner att de blå nyanserna blir allt sällsyntare.

Förbättra – Hjärnans autopilot

Tittar på kunskapskanalens program hjärnans autopilot. Det är skrämmande hur lite makt och kontroll vi egentligen har över hur vi uppfattar världen. Vad är egentligen kunskap i en människohjärna där våra medvetna handlingar tycks vara i underläge gentemot de handlingar som sköts utan vår medverkan?

Keith Jarrett – Rio (2011)

Keith Jarrett - Rio (2011)Första gången jag lyssnade på Keith Jarrett var i mitten av 80-talet när jag köpte dubbel-cd:n Nude Ants (1979) som han spelade in live på Village Vanguard i New York tillsammans med Jan Garbarek, Palle Danielsson och Jon Christiansen. Det var en närmast utomjordisk upplevelse och min ingång till jazzmusiken. Men redan då störde jag mig på Keith Jarrets flänga stönanden. Jag förstår att andra kan uppfatta dem som en del av Jarretts personlighet och att det tillför något positivt. Men för mig är det bara störande, och alla gånger jag har lyssnat på Keith Jarrett är det trots dessa stönanden, som varierar i styrka genom åren och på varje album. Mest störande är den på låten Innorcence på Nude Ants, förmodligen en av de bästa jazzmelodier som skapats.

På Rio är stönandena relativt framträdande, till exempel i “Part 8″, ett helt otroligt pianostycke förutom att det låter som om någon försöker sjunga kareoke till den sånglösa melodin och att denne har fått i sig en flaska whisky eller två. Som helhet är Rio lyssningsvärd eftersom Keith Jarrett är fantastisk på sitt instrument, men den är ändå ganska tam jämfört med Kölnkonserten (1975), den första av hans många solokonsertinspelingar.

Trots detta tycker jag att det är otroligt synd att ECM Records bojkottar Spotify, vilket absolut är ett av de sju digitala undren.